Miyah

det känns som att det inte går att prata med någon eftersom vi stängt in oss så mycket i oss själva så ingen kan förstå, ingen får veta heller. så det går bara att skriva. men just nu känns det som om jag är tom på det också. det finns där inne, komplicerade tankar som inte går att bokstavera. jag vet bara inte vad jag vill längre. jag tycker inte om dina blickar, jag hatar när du tvinnar mitt hår mellan fingrarna, jag tål inte när du kysser mig, jag vill inte ligga med dina armar runt mig, jag pallar inte värsta grejen när du ska gå.

men det betyder inte automatiskt att jag tycker om att låsa in mig på toaletten och känna lättnaden av att precis hunnit stänga dörren innan du rycker i dörrhandtaget, det betyder inte att jag tycker om att du drar mig mot väggen "bara för att inte grannarna ska råka se". och när jag säger till dig att jag tyvärr inte menade dem orden så hatar jag att se dig vända ryggen och smälla igen dörren. det där gör bara ont.

och just nu kan jag inte gråta, inte sura, inte vara likgiltig, inte vara glad, inte vara arg. bara tom. jag vill inte ens ringa dig och säga att jag bara sa så för att jag var sne för tillfället. jag bryr mig inte tillräckligt längre.
för jag vet fan inte vad vi håller på med längre. och jag vet inte om jag ser någon mening i det längre.
och det dödar mig.