Miyah

och jag har fått ännu en "sorg/kramp-herregud miyah vad tänkte du med" attack. en sån attack innebär att hela min kropp spänns, både in och utifrån och alla frågor trycker upp mig i ett krampaktigt grepp och verkligen kräver att få svar på tre års osagda svar. och jag funderar allvarligt på att söka hjälp, för jag kan inte fortsätta leva såhär och jag har ingen aning hur länge det kommer att fortsätta vara såhär. jag vet, men jag vill inse att jag aldrig kommer att få någon jävla upprättelse från dig. och jag har ordnat upp mitt liv nu, jag har underbara vänner, världens bästa mamma och den sötaste killen man kan hitta. ändå har jag suttit och rökt upp ett helt cigg paket bara för att min plågoande fortsätter att hemsöka mig. jag har ordnat upp mitt liv, men inte mitt förflutna. jag flydde ifrån det och försökte kväva min ångest med allt som går. dig har jag inte haft nåon kontakt med på snart ett halvår, ändå kan jag inte fly från mina inre känslor som kräver insikt. som kräver att få veta varför och hur det blev som det blev. jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag kunde släppa det, glömma och förlåta - men det går inte.

jag vandrar runt i cirklar här, men det förflutna kan jag omöjligt släppa.