Miyah

igår så märkte jag att det var ganska omöjligt att kunna somna, got too much on my mind right now. inte ens med tupac i öronen kunde jag rensa tankarna och sova, så jag kollade igenom min kontaktlista och letade efter någon som kunde underhålla mig. men lögn rakt av där för jag vsste redan innan jag klickade igenom namnen vem mitt hjärta skulle välja.
"har du tid att prata, jag skulle behöva det."
"hänt något?"
"nej behöver bara snacka lite."
"vänta ska bara stänga av musiken så kan vi snacka".
ä n g e l , stavas det ♥
om jag förtjänar det? tveksamt till hundra verkligen. men otroligt nog så bortsåg du från det förflutna och pratade med mig till väldigt sent inatt, bara för att jag behövde det. så när vi skrattat och sörjt igenom en massa gamla minnen,
snackat politik, kommit in på massa onödiga roliga saker så kom den mest oväntade frågan. "menar du mig."
och förlåt om jag pratade bort det och aldrig gav dig svar på frågan, jag antar att jag var rädd för din reaktion.
eller ännu mer var jag väl rädd för att inse att inget av det spelar någon roll längre, du har ditt nu och jag är lycklig
för din skull. frågan var orelevant och därför fick du inget svar.

iallafall så tack för inatt, och tack för att du ger mig möjligheten att fortfarande luta mig mot dig när motgångar kommer,
you still got my back. right back at you.

och du? ja. det var du, det är du, det kommer alltid vara du.
och jag kommer aldrig ta till mig någon annan. jag kommer bara nöja mig, och det skrämmer mig.

vi har en relation som inget vet om, en relation som bygger på oss och ingen annan har del av den.
vi har varandra i hemlighet.
vi har varandra i tystnad,
trots allt vi gått igenom -
och det är det inte många som har.

tack för inatt och för alla andra gånger du gett mig anledning till att älska dig.
i'll never leave you.